Det var precis vad jag kände igår när jag hörde Jockes bil svänga in på grusvägen. Jag satt på trappen som ett litet barn och väntade, försökte hålla leendet tillbaka men det var en omöjlighet. Fan vad underbart att han är hemma igen, 6 dagar har känts som en evighet (nästan iallafall). Kunde inte släppa han med blicken och alla fina ord bara kom ut så fort jag öppnade munnen. Kärlek på hög nivå älskling!
Vi tog en rejäl sovmorgon idag båda två innan han skulle iväg till jobbet och jag skulle klippa gräs. Hann jag klippa mer än 1/3 så får jag väl vara nöjd. När jag kom runt på framsidan igen så upptäckte jag att grinden var öppen och Akita var borta. Jag av från gräsklipparen som ett skott och runt huset, in hos grannen och ut i garaget. Ingen hund i syne någonstans, skrek och gapade på henne men inget gensvar. Leta reda på telefonen som Jocke lagt någonstans, ringa efter han och säga att hunden är borta, helt plötsligt så sitter hon utanför grinden och tittar på mig som om jag vore dum i huvudet. Jag öppnar och släpper in henne, skäller på henne för att hon rymt och vad gör hon? Viftar på svansen, springer iväg och verkar skita i vilket haha. Här skrämmer man upp sig själv att hon kanske sprungit upp till vägen osv. Och för henne var de uppenbarligen bara en upptäcktsfärd utanför staketet. Så det kan gå…
Dom två monstrerna
Nu hoppas jag att Jocke kommer hem snart för då ska vi åka till Kalmar och kolla läget lite, förhoppningsvis äta också.
Hoppas ni får en bra dag,
Puss & Kram
0 kommentarer:
Skicka en kommentar